Albins USA-resa: 418 mil genom 9 stater
(Från BigTwin 1-2017) Vår käre läsare Albin från Helsingborg reser gärna till USA för att köra hoj, denna gång blev det 9 stater tillsammans med sin polare Mats Andersson. Läs om deras senaste USA-resa och låt er inspireras.
Eftersom jag delat med mig av mina erfarenheter och minnen av tidigare USA-resor till min gode vän Mats, som även han besökt kontinenten tidigare, så har väl detta delvis legat till grund för vår gemensamma resa 2016. Vi började snickra lite mer seriöst redan ett år innan resan blev verklighet. Jag har så här långt haft möjlighet att besöka 43 av stater i USA och skaffat mig en hel del favoriter. Eftersom man inte kan besöka allt så fokuserade vi på att göra en resa med så hög kvalitet som möjligt, dels vad det gäller fina vägar, sevärdheter, och även naturupplevelser. Då jag tidigare varit i de aktuella områdena så föll det sig naturligt att jag tog hand om planeringen för de tre delarna vi skulle besöka. Mats fick i uppgift att ordna boende och vägval mellan områdena.
Fördelen med att ha en reskamrat som Mats är att vi två har samma tänk och samma grundinställning till om inte allt, så åtminstone det mesta.
Till Chicago
Resan inleddes med flyg från Köpenhamn till Chicago. Dag två hämtade vi ut de förbeställda hojarna hos Eagle Rider. Vi valde varsin Harley-Davidson Ultra Classic av senare årsmodell. Så snart hojarna var färdigpackade så gav vi oss iväg. Grundidén var att undvika större vägar och istället försöka hålla oss till de mindre där man får se och uppleva så mycket mer. Dessutom så tar de inte så hemskt mycket längre tid. Vi hade ju trots allt semester.
På kartbilden ser ni i mycket grova drag hur vi färdades och de platser vi hade som baser. Vi gjorde många och långa dagsturer i respektive område.
Ozark Mountain
Första platsen, som vi stannade på i en vecka, var motorcykelmotellet ”The Hub” i nordvästra Arkansas. Anledningen att vi valde denna plats är att det är här det brödraskap jag tillhör har den återkommande internationella träffen. Träffen hålls för medlemmarna men det förekommer att någon gäst bjuds in och detta var anledningen att Mats fick möjlighet att delta i de mesta av träffaktiviteterna. Området som valts detta år heter Ozark Mountain och bjuder på väldigt mycket fina hojvägar. Motellet har ett 50-tal rum och det finns en restaurang som serverar ett rejält utbud av frukostalternativ och på kvällen ett brett utbud av middagsrätter. Eftersom de flesta, för att inte säga alla, tillbringar dagarna på vägarna, så serveras ingen lunch. Men det finns ett stort utbud av matställen i området, så det är absolut inget problem. Städerna Jasper och Harrison ligger 15 kilometer i vardera riktning från ”The Hub”. Dessutom finns kokmöjligheter om man nu skulle vilja fördriva tiden i köksregionen. Efter gemensam frukost varje morgon så avverkades därefter mellan 200-400 kilometer fin hojåkning per dag. Hojåkningen är verkligen huvudsysselsättningen, varvat med besök på allehanda sevärda platser.
En av dagarna så stannade vi längs vägen och gjorde en fotvandring rakt ut i terrängen ungefär två kilometer och nådde slutligen fram till ”Natural Bridge”, en naturlig stenbro 50 meter lång och 6 meter bred, som breder ut sej över en ravin mitt ute i skogen. Sådant får man uppleva när det finns lokala guider i gruppen som hittar de riktiga pärlorna.
Ett annat minnesvärt besök var utsiktsplatsen ”Sam’s Throne” en magnifik klippa väl utmärkt i en av nationalparkerna. Givetvis bara måste man också stanna i den riktiga storstaden i området, Ponca med 13 innevånare, och framförallt då samhällets turistcenter.
Fin guidebok
Det finns en fin guidebok om vägarna i området som heter Motorcycle Riding Guide of The Ozarks. Det finns även en väldigt bra broschyr, överallt på mackar och i affärer, som beskriver fina vägar, hur många miles den rekommenderade rundan är, hur lång körtiden är och hur många kurvor man passerar. Du ser även var mackarna finns, sevärdheter och givetvis vägbeskrivning både i text och på kartbilder. Broschyren tar också upp evenemang under året och tips på bra biker-vänliga boenden.
Något man inte får missa är matstället Cliff House Inn, byggt på en klippa och nästan hänger över kanten. Jodå, stället bjuder på en bedårande utsikt. Annat unikt som man kan få uppleva är exempelvis ett besök i en nöjespark, tio gånger större än Liseberg i Göteborg. Här finns alla faciliteter som tåg, färjor, restauranger, pariserhjul, ja allt ni kan tänka er, med den enda skillnaden att stället senast var öppet 1982, alltså för 34 år sedan. Allting finns kvar och det ser ut som tiden stått still. Vi fick tillfälle att åka in i området och fotografera den här unika miljö.
Ett annat lite udda tidsfördriv var att vid en av kvällarnas gemensamma middag så deltog alla och hjälptes åt med att tillaga middagen. Det tillagades en fantastisk god grillad bringa som tillbringat 14 timmar i en rök. Till den åt vi jalapeno-poppers, chilifrukter som fylls med ost och lindas med tjock bacon innan de grillas. Allt detta serverades med bönor och potatismos, en ljuvlig måltid. Receptet har följt med hem och maten kan därför avnjutas om och om igen.
Mot Eminence
Efter dagarna i Arkansas, styrde vi kosan mot Eminence, Missouri, ett litet samhälle med 600 innevånare. Där tillbringade vi dagarna med att besöka några av de stora källorna som finns i området. Vi gjorde ett besök i den lokala vapenaffären och försökte få lite insyn i livet i en småstad där alla känner alla och åt på det lilla lokala mat-stället Stray Dog BBQ. Nej där serveras inga hemlösa hundar, men däremot riktiga godsaker från grillen. Det fanns inget vanligt stekbord, av den typ som återfinns i svenska vägkrogar, däremot en rejäl vedeldad mackapär som stod bakom restaurangen. Om de var gott? Ja, det kan ni lita på!
Efter detta färdades vi vidare till Bryson City, North Carolina, som ligger centralt i Smokey Mountains. Givetvis körde vi ”Tail of The Dragon”, 318 kurvor längs den 11 miles (17 kilometer) långa sträckan. Vi besökte även några Harley-butiker och en träsnidare som utför sina konstverk med motorsåg.
Vi stannade och åt på River View Restaurant med fin utsikt över floden, och eftersom området har en lång historia som ”moonshine-distrikt”, så åkte vi alla gamla smuggelvägarna i området. Det blev ”Moonshiner 28”, ”Diamondback 226”, ”Devils Triangle”, ”Gambler 209” och underbara ”Cherohala Skyway”.
Road to nowhere
Ett annat ställe vi besökte var ”The road to nowhere”, en väg som slingrar sig uppför berget, väl underhållen med välklippta vägkanter, nymålade vägräcken och sen helt plötsligt efter en kurva så står det skyltar med budskapet att vägen upphör och man möts av stora plintar rakt över vägen. Därefter öppnar sig en tunnel, 80 meter lång som man får gå igenom. Jodå det finns parkeringsplatser vid sidan att parkera hojarna på. På tunnelns bortre sida möts man av bara skog…! Under andra världskriget fanns det stora projekt med dammbyggen avsedda att förse krigsmaskineriet och dess fabriker med energi för vapentillverkning och annat. För att få verksamheten att fungera behövdes ett fungerande vägnät, ”The road to nowhere” var ett av projekten som man beslöt sig för att avbryta i slutskedet av kriget. Vägen fram till tunneln finns kvar, därefter ingenting.
Lite av en västfetischist
Nästa mål på resan var Independence, Virginia, en plats som jag försökt att besöka sedan 2006, men inte lyckats med förrän nu. Tidsbrist har väl varit den stora orsaken till att jag inte kommit dit tidigare. Det ligger ju lite avsides. Men nu skulle det bli av. Anledningen till att jag så gärna vill besöka platsen är att jag är att jag är lite av en västfetischist. Jag har en mer än en handfull sådana. De fyller snart hela garderoben och nu skulle de bli ytterligare en.
Vi kan väl säga att det var väl värt denna omväg på ungefär 500 kilometer, en resdag med en övernattning extra. Valet var ändå enkelt eftersom det var hojåkning på riktigt fina vägar.
Fox Creek Leather och deras sätt att bemöta sina kunder var en stor upplevelse. Vi blev väl mottagna, och servicen var på topp. Företaget drivs av fem personer och alla deltog i materialvalet, kom med tips och goda råd. De tog mått och såg till att vi blev nöjda med besöket. 15 dagar efter vårt besök och beställningen låg paketen på posten på hemorten. Slutligen styrde vi kosan mot slutmålet Chicago och ännu en resa led mot sitt slut.
Sista kvällen på vår USA-resa
Sista kvällen spenderade vi i Lafayette, Indiana, och satt vi i sommarvärmen och summerade vår USA-resa. Vi kunde konstatera att mycket beroende på vår goda planering – jodå, vi har haft gott om utrymme för improvisation också – så hade allt avlöpt till största belåtenhet. Vi båda kan tänka oss att göra fler såna här resor. Vilket vi med största sannolikhet kommer att göra, detta måste ses som ett gott betyg.
Jag har redan nu långt framskridna planer på nästa egna resa, dels på nån kortare med i sydvästra England, eller nordvästra Frankrike. Men även en längre trip. Antingen tillbaka till favoritresmålet USA lockar, eller ett mer specifikt resmål som jag har samlat massor med information om, nämligen Alaska. Jag kommer givetvis att dela med mig av dessa här när jag åter är på svensk mark.