BigTwin Lone Star Tour 2019 – Texas
”Sällskapet gör resan” brukar det heta och det härliga gänget, som drog iväg för en veckas körning tillsammans, bekräftar att en bra resa blir fantastik när man har kul tillsammans, för det hade vi verkligen i södra Texas.
För information om kommande hojresor kontakta bjorn@bigtwin.se
Tidigt på måndagsmorgonen möttes vi på Arlanda över en öl. Vi var nio totalt, åtta gubbar och en tjej, som skulle till Texas för att köra hoj tillsammans. Egentligen var det för tidigt för den typen av dryck, men är det resa så är det resa och då kan man tydligen dricka öl oavsett hur tidigt det är på morgonen.
Som vanligt när man träffar folk för första gången så blir det lättare när alla har ett gemensamt intresse, i det här fallet hojar och hojresor. Mycket snabbt fann vi varandra, stämningen blev hög redan innan vi hade kommit på planet. Dave Nerge, vår guide, var redan på plats i Austin och vi skulle möta honom på flygplatsen.
Medvetslös av hunger
Vi mellanlandade på Heatrow i London och passade på att äta en rejäl engelsk frukost. Alla var hungriga. Ted var nästan medvetslös av hunger. Naturligtvis fick han maten sist av alla.
London-Austin tog ungefär tio och en halv timme och det funkade bra. British Airways är faktiskt riktigt bra över Atlanten, även om det är lite trångt om plats om man är storväxt och det var det flera av oss som var. Jag har lätt för att sova på planet och ett par rejäla groggar hjälpte mig att sova bort många timmar på ditresan.
Framme i Austin gick passkoll och väskutlämning förvånansvärt snabbt och vi bestämde att träffa Dave på hotellet istället för på flygplatsen. Hotellets shuttle-buss tog oss snabbt till vårt hotell för natten. Det var ett relativt enkelt motell. Vi skulle ju bara sova där en natt.
Eftersom vi var rejält hungriga gick vi till en typisk lokal mexikansk restaurang som låg i närheten av motellet. God, enkel mat tillagad av servitrisens mamma som stod i köket och slet. Jaha, Texas är fullt av mexikanare och spanska språket är nästan lika vanligt som engelskan, det märktes under stora delar av resan. Vi kom i säng tidigt och alla somnade nog rätt omgående. Jetlag gjorde att många vaknade tidigt, mycket tidigt, på tisdagen.
Risk för regnstormar
Tisdagsmorgon med stor risk för regnstormar. Alla hade noggrann koll på vädret. Det skulle kunna bli riktigt skitväder. Vi åt en snabb frukost, checkade ut och blev upphämtade av ett par minibussar som tog oss till en stor Harley-butik i Austin, Cowboy Harley-Davidson, där vi hämtade ut våra beställda touring-hojar. Tyvärr kunde Eaglerider inte leverera ett par Road Glides som vi hade beställt, men det löste sig ändå. Alla fick varsin hel, frisk och ren hoj med M8 107-kubiktummare. Ted hade lite flyt och fick en Street Glide med 114-kubikstummaren. Vi hade inga som helst tekniska problem med hojarna under resan.
Mot Palacios
När vi på ungefär en timme fixat med hyrespapperna, tittat i butiken och packat över våra kläder till packväskorna drog vi iväg mot Palacios. Vi körde söderut på blandade vägar, interstate och småvägar. Det var förvånansvärt lite trafik och intressant omgivning. Vädret var varmt och fuktigt men vi klarade oss från det hotande regnet. Någon enstaka droppe landade på glasögonen, mer var det inte.
Texas var grönt och frodigt, inte alls som jag hade trott. Jag trodde att det skulle se ut mer som Arizona men jag hade fel. Det var grönt och med gula och röda blommor längst hela vägen, mycket vackert. Vi passerade några oljepumpar, såg ”gamar”, ja, eller en massa olika stora fåglar av olika sorter. Tyvärr var ingen av oss ornitolog så det var lite si så där med artbestämningen, men det var mäktigt med så många stora fåglar över oss på vägarna.
En polis vinkar in oss
På en skylt hälsades vi välkommen till Palacios med 4 000 innevånare. Plötsligt står en polis framför oss och vinkar in oss alla på en liten avtagsväg. Att det står en gubbe där med svenska flaggan får nerverna att lugna sig. Det är välkomstkommittén som samlar upp oss inför körningen genom stan. Sheriffen och tre av hans män eskorterar oss med blåljus och sirener genom staden. De stänger av och stoppar all annan trafik och vi tar oss snabbt till Luther Hotel vid havet. Sånt här får man inte uppleva så ofta. En annan reflektion är att det fanns fyra poliser i tre polisbilar i en liten avbefolkad stad i södern. Det ser mycket annorlunda ut på den svenska landsbygden. Vi hade kört runt 30 mil första dagen, en riktigt bra hojdag.
I gungstolarna
Vi fick våra rum och satte oss på verandan i gungstolarna och alla tog varsin öl och fram med telefonerna. Det såg riktigt galet ut. Alla satt och kollade väder med mera. Det borde vara mobilförbud när man dricker öl. Nåja, det var gott kallt öl, varma vindar och havsutsikt. Rent magiskt! Jack, hotellets ägare, hade bett sina vänner Mary Beth och Randy att komma förbi och spela gitarr och sjunga, vilket de gjorde. Det var en härlig stämning på verandan. Senare på kvällen gick vi ut i ”staden”, en rätt död stad som numera beboddes av färre än 2 500 innevånare, en typisk småstad på den amerikanska landsbygden med flera tomma lokaler och hus. Vi åt på en riktigt bra mexikansk restaurang. Portionerna var enorma, precis som det brukar vara.
Mats frågade Jack om han hade något att dricka, sprit, på hotellet och det hade han inte, även om han försökte sälja in en flaska gin av obestämbart ursprung till Mats som artigt tackade nej. Jack frågade ett par som var gäster på hotellet om de kunde tänka sig att åka till spritbutiken och handla åt oss. Vi kunde inte göra det själva eftersom vi redan petat i oss ett par öl. I Texas får man köra med 0,8 promille, men vi avstod ändå. Paret åkte gärna till butiken och handlade. Gästfriheten och hjälpsamheten hade inga gränser, helt galet. Mycket tacksamma drack vi ur flaskan och gick sen till sängs. Jag delade en liten trerummare med Mats och Micke, två badrum och kök, mycket prisvärt.
Ingen stjärna på frukost
Dag 3. Efter en natts skönhetssömn kunde vi konstatera att Jack inte var någon stjärna på att fixa frukost. Kaffet smakade ingenting, vilket nästan är värre än dåligt kaffe. Vi gick istället upp till ett café, bara tre minuter från hotellet, och där serverade Nancy oss en riktigt bra frukost. Alla var hungriga och det goda kaffet hävde vi i oss, äntligen bra java.
Tillbaka vid hotellet så satte vi oss på hojarna och körde ner till Indianola, en stad som i slutet av 1800-talet helt utplånades av orkaner och eldsvåda. Det finns ingenting kvar av staden, bara ett minnesmärke som vi stannade till vid.
Vi fortsatte längre ut längst med havet och stannade på ett hak där vi åt lunch ute vid havet. Det var lite molnigt, uppklarnande och dryga 25 grader varmt.
Mer öl på verandan
Väl hemma igen blev det mer öl på verandan och lite välbehövlig eftermiddagsvila. På kvällen var det fest, ”The Swedish Invasion” kallar de det. Många ”locals” kom förbi och åt, drack och lyssnade på underhållningen. En stor kylbox var full med kokta jätteräkor och till det fick vi stark korv, potatis och majs. Kall öl räckte långt men efter ett tag fick en för oss okänd gubbe köra in i stan och köpa bourbon och whisky.Butiken var egentligen stängd men Jack ringde till ägaren som öppnade den för oss. På festen fanns bland andra borgmästaren och sheriffen med fru, men det störde inte spritinköpet. De har en fin lokal gemenskap i Palacios. Några av oss drog vidare till en efterfest hos en gubbe, som såg ut som en lite försupen Sam Elliot, och hans unga fru, djupt religiös och lite meth-skadad. Intressant kombo. Jag kom i säng hyfsat tidigt.
På resans fjärde dag tog vi oss från Palacios till San Antonio på fantastiska vägar i mycket varmt väder. Det var blå himmel, en stor sol och vid avfärd plus 20. Som mest blev det drygt 32 grader. Vi åt en stadig Texaslunch på en ”world famous” barbeque-krog vid vägen, bringa, korv och revbensspjäll. De flesta orkade inte äta upp hela portionen trots att det var jättegott. Vi stannade senare till vid Goliad, ett fort som Mexikanarna intog i kriget 1836. De massakrerade nästan alla som fanns i fortet trots att de gav upp, en händelse som enligt vissa än idag gör att många Texasbor har svårt för mexikanare. Lite långsint!
En av resan höjdpunkter
Vi bodde på ett riktigt bra motell i San Antonio och efter att ha installerat oss gick vi till Alamo, ett historiskt fort som överraskande nog ligger mitt i staden. Dave ledde oss vidare till River Walk, ett nätverk av restauranger, barer och gångvägar längst San Antonio river. Det här var en av resan höjdpunkter och oväntade händelser. Området ligger under gatunivån och är helt galet bra om man vill äta, shoppa och dricka, och det ville vi gärna. Här tillbringade vi hela kvällen. Det var fiesta-period så det var ett hårt partytryck i staden och nere på River Walk. Vi hakade på stämningen och hade en riktig härlig kväll i nattsvalkan.
Femte dagen. Vi har veckans bästa hojåkning framför oss. Vi skall köra ”Three Twisted Sisters” i Texas Hill Country, 16 mil med stora höjdskillnader och många kurvor. Av många anses detta var en av USA:s bästa hojvägar. Vi packade motorcyklarna, lämnade hotellet vid niotiden och begav oss ut ur staden. Vi åt en stadig frukost, sedan blev det bara lite småäta och drickstopp under resten av dagen.
Vi såg en massa djur under dagen, en del döda, exempelvis vildsvin, coyote, tvättbjörn och andra mer svåridentifierade. De levande var lättare att identifiera, kor, hundratals, kanske tusentals, av olika sorter. Till slut såg vi även Texas longhorns. Ibland gick det både kor och getter vid, men inte på, vägen. Att köra denna vackra sträcka är något som de som gjort det kan rekommendera alla hojåkare. Den är legendarisk, utan att vara alltför utmanade för den vane hojåkaren. Jag tror nog att man kan säga att vi svenska hojåkarna är vana vid vägar som dessa och att vi kör lite bättre än amerikanska hojåkare som tycker att det är väldigt utmanade att köra ”Three Twisted Sisters”, så backa inte ur, kör! Sträckan var riktigt fin och kul att köra.
Kört 48 mil
Vi kom fram till dagens slutdestination, Kerrville, vid sextiden efter att ha kört 48 mil. Där checkade vi in på resans bästa hotell och efter en snabb dusch gick vi till baren och drack ett par, tre, rejält kalla. Vi lyssnade på livemusik och tittade på andra gäster som dansade till countrymusiken. Sedan pallrade vi oss över till restaurangen och åt en mycket bra buffé med prime ribs, grymt bra kött, och mycket annat gott. Kvällen avslutades i baren. Jag smög iväg och la mig vid elvasnåret. En del satt kvar ett tag till och snackade med några locals.
Sjätte dagen. Vi lämnade Kerrville rätt sent. Det var skönt med sovmorgon. Det här var vår sista dag på hojarna. Dagens mål var Austin. Tanken var att vi skulle äta frukost på ett legendariskt bageri i Fredericksburg, som är en ”tysk” stad med anor från mitten av 1800-talet. Men frukosten valde vi att ta på ett café mitt emot istället för kön till bageriet var allt för lång och vi ville inte vänta i värmen.
Nästa stopp, efter knappt två mil, gjorde vi i Luckenbach, en liten by där det samlas bikers och andra för att fika, ta en öl, eller bara lyssna på musik. Här brukar det spelas country, både konserter och rena spontanspelningar. När vi var där var det mycket folk men ingen musik. Vi träffade på ett gäng bikers som visade sig bestå av enbart ”law enforcment-medlemmar”, ATF, DEA, FBI och poliser av alla de slag, ett skönt gäng med avslappnad attityd. Ingen, ingen skulle kunna se att de var ”snutar”. Vi kom tillbaka till Eagleriders i Austin vid fyratiden efter dagens tripp på knappa 20 mil. De mötte upp med kall öl, mackor och kaffe. Ölen smakade som den gör efter en fin och varm hojdag, himmelskt! Återlämningen gick mycket smidigt och vi tog ett par bilar, Lyft, till vårt nya hotell som låg på Twelfth Street, på gångavstånd till ”där allt händer”, Sixth Street.
En dusch och ett snabbt ombyte, sedan drog vi ut på stan. Vi hade inte en aning om hur det brukar se ut på Sixth Street en lördagskväll, men snart insåg vi att det var ett j-a drag. Stora delar av gatan består av barer, pubar, live-musik, och restauranger i en eller två våningar och hela gatan stängs av och gatan fylls av festsugna i alla åldrar. De flesta var väl 21-35 års åldern, men alla typer av människor i alla åldrar var ute och hade kul. Vi såg en ”mormor” i 75-års åldern stå och dansa på en bardisk tillsammans med sin dotter och barnbarn. Jovisst, det var på Ugly Coyote Club. Vi åt på en bra barbeque-sylta, Iron Works. Maten var kanon, en av Austins bästa barbeque-restauranger. Efter maten blev det barer, drinkar och öl resten av natten. Det blev sent i säng för de flesta av oss även om ”nån la sig tidigt”. Inga namn nämns.
Hotrod-klubb på tomten
För söndagen var det ingenting inplanerat utan det var fritt för var och en att göra det man kände för, vila, kolla stan eller vad man nu kunde hitta på, ”hopp och lek” så att säga. Vi var några som genom kontakter hade blivit bjudna hem till en kille, nåja, en gubbe, som har en hotrod-klubb på tomten. Det var så att Anders Lundgrens ena grabb är med i en hotrod-klubb som har sitt säte i Austin, så Anders med vänner var bjudna på en barbecue.
Vi blev hämtade straxt innan lunchtid och vi hade en fantastisk dag med grillning, öl, cigarrer, bad och trevligt snack med en massa Austinbor som kom och gick under dagen, en härlig blandning av folk med stort bil- och hojintresse. Vi blev hemskjutsade och efter en snabb dusch så gled vi ner på stan igen där vi mötte upp med flera andra i gänget, Vi åt och drack lite mer och sedan blev det tidigt i säng. Alla var lite sega efter lördagens festande.
Sista dagen, måndagen den 30:e april. Vi checkade ut vid tolvsnåret och tog farväl av Ted och Anders K, som skulle vidare till en konsert med John Cougar Mellencamp i Albuquerque. Det är bäst att passa på när man redan är på plats, eller i alla fall nästan på plats. Dave och Hampus drog ”hem” till Chicago, där det snöade! Några av oss andra tog oss till en outlet och fyndade i märkesbutikerna. Jag handlade en hel del eftersom priserna låg under halva priset jämfört med hemma i Sverige.
Sedan träffades vi på flygplatsen. Väl inne, efter säkerhetskontrollen, skulle vi handla taxfree. Döm om vår förvåning, det fanns ingen sådan på flygplatsen. Vilken besvikelse! Vi skulle ju köpa vår favorit-bourbon. Vi fick trösta oss med att dricka ett par drinkar. Det gick ju köpa godsaker under mellanlandningen på Heatrow.
Väl på Arlanda hämtade vi ut våra väskor, kramades och var och en tog sig hemåt. Det var skönt att vara hemma men tråkigt att lämna ett sånt här härligt gäng. Jag hoppas vi ses igen. Jag längtar redan till nästa hojresa till USA.
Avslutande reflektioner
Jag tänkte avsluta med lite allmänt om Texasresan. Gruppens storlek var perfekt, elva personer på nio hojar. Det var lätt att hålla ihop gruppen både på vägen och på kvällarna. Vi körde mellan 18 och 48 mil på dagarna och vi stannade ofta för att tanka, dricka och äta. Många gånger så ofta som en gång i timmen eftersom det var så varmt. Vi hade runt 20 bekväma grader på morgonen och mer än 30 heta grader på dagarna.Solen sken från blå himmel under hela resan förutom första dagen. Vi hade inget regn. Vi åt och drack bra på kvällarna, bodde mer på motell än hotell. Vi skulle ju ändå inte vara på hotellen så mycket, förutom i Palacios där vi bodde två dygn och hotellet var den naturliga träffpunkten för kvällarna.
Barbeque-restaurangerna hade otroligt god mat, men den serverades oftast på papptallrikar, eller direkt på papper på en bricka. Det får man vänja sig med. I Texas är det mycket mexikansk mat och mexikanare. Var beredd på att du äter ”fredagsmys” mer än en gång under resan.
En i gruppen blev dålig, inte på grund av maten, och behövde åka till sjukhus i Austin. Dave hade koll och fixade med SOS så att allt blev kostnadsfritt, rätt sjukhus besöktes och att försäkringarna täckte upp. Skönt att resenären fick lämna sjukhuset piggare efter en ordentlig undersökning. Snabbt, smidigt och utan kostnader på plats. Då har vi testat det och det funkade bra.
Roligare och svårare
Vi körde totalt 148 mil på varierande vägar. Noterbart är att när amerikanarna säger att vägarna är utmanande så behöver vi inte bli oroliga. Vi kör ofta på roligare och svårare vägar hemma. Ni vet, allt är så bra, farligt och stort ”over there”.
Slutligen, vi hade framför allt kul, väldigt kul och trevligt. Resans höjdpunkter var, enligt alla, Luther Hotel i Palacios, River Walk i San Antonio, Three Twisted Sisters och Sixth Street i Austin. Sällskapet gör resan brukar det heta och det var verkligen så. Vi var ett härligt gäng med olika bakgrunder och liv, men jag hade skitkul hela tiden och hojåkandet funkade grymt bra. Det tror jag hela gänget hade och håller med om. Jag vill iväg igen…
