Små, små ord av kärlek

Örjan Peterson
Örjan Peterson

(Från BigTwin 10-2017) Storögt tittar jag på tjejen som sitter i kassan på ICA, och helt ärligt är jag är inte ens säker på att hon sa de orden som hon just sa. I vanliga fall så hade jag säkert inte ens noterat att hon var där, i alla fall inte förrän det blivit dags att göra rätt för mina inslagna varor. En grå mus, själva sinnebilden av ”Plain Jane”. Men i perspektivet att hon tycks ha förstått mig och mina behov som man ser jag henne i nytt ljus. Hon liksom skimrar, faan vet om jag inte just gick och blev lite kär…

Maj månad är alltid ett litet helvete. Somliga skulle säkert säga att det rör sig om pollenöverkänslighet, eller vårdepression. Men de har fel, och jag skulle hellre snorta en hel lina med björksperma än att känna den råångest som jag så här års allt som oftast gör. Och naturligtvis påverkas även min omgivning av mitt något introverta och glädjebefriade vårhumör.

Behöver henne som mest

Hon är i mina tankar dygnet runt. Och jag vet att jag borde ha givit henne lite mer uppmärksamhet under vintermånaderna som just flytt. Men det har inte blivit så, vår relation har ju i alla fall det senaste året varit stabil. Allt har med minimalt underhåll liksom bara funkat och flutit på. Lediga stunder i kalendern lika så. Och nu när jag behöver henne som mest ligger en avgrund mellan oss.

Det är i de små detaljerna som livet skildras. Självaste Strindberg beskrev detta så väl i sin novell ”Ett halvt ark papper”. För egen del så skulle jag kanske mer behöva ett helt ark papper, men orden på det får gärna vara få.

– Men för faan ryck upp dig. Det är ju ditt eget fel att det är som det är. Så sluta gnäll. Eller låt saker och ting som fungerar och är bra vara som de ska för en gångs skull. Du är inget barn längre, du borde väl ha fattat det vid fyllda 55, kan man tycka.

Hårt som en örfil

Orden tar hårt som en örfil. Och samma lavett har delats ut i varenda relation jag någonsin har haft. År efter år. Vår för vår…

Jag känner mig missförstådd. Fast de har rätt. Och jag borde ha sett. Att dagarna går. Även detta år. Sanningen är nog egentligen att jag varit lat. Och att livet är fyllt av dagligt bröd som ska förtjänas, krönikor som ska skrivas, öl i vänners lag som ska drickas och en och annan försenad tvätthög som borde vikas. Jag kanske skulle satsa på en ny istället, en som är orörd, snyggare och mindre sliten. En som i alla fall borde klara sig ett par år innan allt problemfritt går i stå.

Men istället får det bli en nödlösning, i år igen. Jag har inte tid att göra allt som jag nog egentligen borde. Så jag åker till ICA för att se om jag hittar något som i alla fall får tyst på henne för stunden. Vi är ju ändå rätt bekväma tillsammans och sett till hur bra allt var förra sommaren så vill jag nog försöka få till det igen.

– Ska du besiktiga?

Storögt tittar jag på tjejen som sitter i kassan på ICA, och helt ärligt är jag är inte ens säker på att hon sa de orden som hon just sa. I vanliga fall så hade jag säkert inte ens noterat att hon var där, i alla fall inte förrän det blivit dags att göra rätt för mina inslagna varor. Två lättöl och tre paket diskbollar.

– Vad frågade du?

– Ska du besiktiga? Diskbollar, det är ju många diskbollar menar jag.

Utlåtande från en expert

Jag svarar med ett nickande; och lägger till att jag som vanligt är allt för sent ute med att byta tillbaka allt som jag byggt om. På väg därifrån funderar jag på om hon är singel. ”Ska du besiktiga?” Jag ler igen. Åt dessa små, små ord av kärlek som jag tolkar som ett utlåtande från en expert. Det kanske ändå finns hopp. Trots min årligt återkommande besiktningsdepression…

Be the first to comment

Leave a Reply